Hayek, Friedman och diktaturen

Efter att ha sett ett program om globalisering på TV8 om hur de nyliberala idéerna vann terräng i Världen från 70-talet och framåt kände jag mig tvungen att skriva några rader. Det första som slog mig var bekräftelsen om den gamla visdomen att det är segraren som skriver historien. Att jag säger segraren låter kanske konstigt för alla informerade människor som bryr sig om ekonomiska frågor vet att de nyliberala idéerna är på reträtt sedan några år. Det finns naturligtvis några betalda propagandister som fortfarande sprider sådana idéer men i alla de seriösa kretsarna har man insett faran med fundamentalismen.

Eftersom det första nyliberala experimentet efter keynesianismens fall genomfördes i Chile, där en militär diktatur hade störtat den valde regeringen kommer jag att kasta lite siffror och fakta om den här händelsen, dels på grund av att fallet används som parad exempel av den nyliberala doktrinen och dels på grund av att det finns en massa fakta som förtigs eller döljs om processen. Men samma ”shock terapin” användes i Ryssland; Argentina, många andra länder i Latinamerika, central Asien och Afrika med katastrofala följder (som bland annat har lett till en sökande till alternativa lösningar i dessa länder) Och i mycket mildare former i hela västvärlden, med USA och England som de mest konsekventa.

Ideologerna bakom denna nyliberala utopi var Mises, Hayek och Friedman. Deras idéer plockades fram efter att de hade varit särlingar utan några större framgångar. Snart ska dem vara igen förpassade till historiens soptipp där de hör till.

Den första är att kasta ljuset om det ekonomiska läget under Allendes regering. Som resten av Västvärlden hade Chile under efterkrigstiden vuxit stadigt med genomsnitt 3,7 % per år under hela perioden. Landet hade dock misslyckas med att industrialiseras, och hade stor andel fattiga. Under Allendes första år låg tillväxten på 7,7 % och industriproduktionen ökade med 21,4 %, arbetslösheten sjönk från ca 10 % till 3,8 % och inflationen sjönk från 34,9 % till 21 % efter det första året, trots att efterfrågan ökade dramatiskt. Då det andra året, satte USA med stöd av den inhemska oppositionen en destabiliserings program som inkluderade stopp för chilensk export till USA (största handelspartner), stopp för krediter från de internationella finansinstitutioner, ekonomisk stöd till näringslivs idkare som lockoutade, ekonomisk sabotage (sprängning av oljeduk, fabriker, mm), och träning och finansiering av beväpnade grupper som skapade kaos via terror. Trots det svåra läget i det andra året fick regeringen 51 % i kommunal valet detta år. Och 43 % i parlamentsvalet året därpå, alltså 1973. Det var då man bestämde att det endast fanns en väg att gå: kuppen. Några idioter jag har hört, påstår fortfarande att folket hade tröttnat på Allende. Verkligheten motsäger detta. Om så fallet hade varit var det bara att vänta ut honom. Han skulle ju utlysa en folkomröstning om parlamentens befogenheter samma månad kuppen skedde. Det var alltså bråttom!

Det andra stora och nödvändiga lögnen om det första framgångsrika nyliberala experimentet är att det hade varit så framgångsrik. I den första fasen av (1973-1975) ”chock terapin” (som 15 år senare skulle man applicera i Ryssland) började med en total avreglering, privatisering och åtstramning av finanspolitiken vilken gav det omedelbara resultatet av ett fritt fall på 30 % av BNP, arbetslöshet på mer än 35 % (officiellt), ödeläggelse av den inhemska industrin, ofattbar fattigdom, slut på fri undervisning och fri vård, korruption, plundrig av tidigare statlig egendom som gavs bort till rea priser, handelsunderskott, prostitution (också barnsprostitution), ofattbar stor utlandsinlåning som användes dels för att köpa in sig i privatiseringsvågen och dels för spekulation. Fas två, (1982-84) räntenivåer går upp i USA (som skulle finansiera stjärnornas krig och svälta ihjäl kommunismen) och finansbubblan spricker. 25 billjoner dollar i utlandsskulden kan inte betalas, en våg av konkurser skakar landet när 40 % av alla industriföretag stänger igen, återigen massarbetslöshet, ekonomin går till botten, staten går in och FÖRSTATLIGA banker och företag så at 90 % hamnar i statens ägo. Staten övertar den privata skulden till utlandet och gör varje chilenare skyldig 45 000 dollar i löpande priser och kanske så mycket som 250 000 dollar om man skulle PPP korrigerar, också de ofödda. Så är det lätt att vara framgångsrik entreprenör! Om det går åt helvete med min spekulation kommer staten och ta hand om mina skulder! Om ni lägger märket till förloppet är det misstänksam lik vad som hände i Ryssland några årtionden senare. Det är lätt att inse parallellerna när man vet att det var samma ekonomiska ”rådgivare” som var där. Det är också lätt att inse att ett sådant system endast kan införas med brutal repression och föder en maffia kapitalism där det gäller att roffa åt sig så mycket så möjligt och sticka fort.

Det finns några som förnekar de här nyliberalernas förkärlek för diktatur men det beror på att de inte har läst Hayek. Mannen säger ju klart och tydligt att a) han inte tror på det mänskliga förnuftet, så vi kan inte komma fram till ett bättre system på egen hand, och därför är det bättre att låta systemet utforma sig själv b) Folket måste fostras att gilla kapitalismen regler, eftersom människor har inneboende tendens till samarbete c) För mycket demokrati kan inte vara bra eftersom folket skall välja fel väg (notera att han säger att de till slut ska ta fel väg inte att de kan ta den)* läs ”Det Stora Misstaget”, men skip retoriken och dupering, gå till väsentligheterna mellan raderna!

Vad var resultaten då: Efter den stora smällen tog man mått och steg för en mer reglerar kapital marknaden, satte upp men regler och mekanismer för att undvika oseriös utlåning, plösliga kapital utflöde, (man har dock infört, sedan finansbubblan på 80-talet som ödelade ekonomin, straffbeskattningen för kortsiktiga placeringar, vandrande kapital och spekulation - helt tvärtom emot mot vad IMF/Världsbanken förordnar), man reformerade skattesystemet så att man verkligen beskattade, och viktigast man privatiserade på nytt, denna gång bytte man nedskrivna skuldebrev mot reala tillgångar, fabriker, anläggningar men också land, skog, vatten, mm. Man gav bort till nedsatt pris allt som kunde bytas på de internationella kapitalmarknaderna för att ta ner skuldbördan. Samtidigt fortsatt man med en exportinriktning

Man måste tillägga att i samband med den stora härdsmälta i ekonomin växte en allmän protest mot den förda politiken som trots det hårda militär förtrycket förde landet nära till en öppet väpnad konfrontation för att få bort Pinochet (man försökte t.o.m. döda honom 1986). Det ledde 1988 till en folkomröstning som han förlorade och fick tillåta valet 1990. Stora sektorer hade tröttnat på skojerierna, utan skojarna själva förstås och en koalition center-vänster tog över och en ”skyddad” demokrati infördes (militärerna behåll ett antal platser i senaten och styrde ”säkerhetsrådet”)

Idag är Chile ett land där 35 % av befolkningen inte röstar och 20 % delar på 3,5 % av BNP medan 2 % tar mer än 60 % av BNP, men som tas som exempel på framgångsrik liberal ekonomisk politik helt beroende av råvaruexport, inte producerar en enda industriprodukt för världsmarknad värd namnet och är helt i händerna på finanskapitalets nyckfulla ryck. Hur länge det håller står att se. Som jämförelse brukar jag ta Kina som också har hållit ca 30 år med en ekonomisk reform MEN utan att följa IMF (alltså USA), världsbanken eller de nyliberala ekonomernas råd utan följt sin egen väg (och som efter den sista partikongressen avlägsnar sig ännu mer från den här ideologin). Om man jämför de två kan man se vilken skada de här männen har orsakat.