By GEORGE CICCARIELLO-MAHER
Caracas.
In the inaugural 1949 issue of Monthly Review, renowned theoretical physicist Albert Einstein penned a now famous article entitled "Why Socialism?" Here was a towering giant of the scientific community, transcending the limits of his own nominal expertise to weigh in with a clear political verdict: "I am convinced there is only one way to eliminate these grave evils [of capitalism], namely through the establishment of a socialist economy, accompanied by an educational system which would be oriented toward social goals. In such an economy, the means of production are owned by society itself and are utilized in a planned fashion."
It is ironic at best and an insult at worst that the Albert Einstein Institution (AEI) bears his name. Masquerading under the banner of "nonviolent action," the AEI has come to play a central role in a new generation of warfare, one which has incorporated the heroic examples of past nonviolent resistance into a strategy of obfuscation and misdirection that does the work of empire. It is clear enough that Einstein himself would not have supported this sort of apolitical and empty "nonviolence," much less when employed toward imperialist ends.
I recently published on Counterpunch a review of Eva Golinger's important book Bush Versus Chávez (recently translated by Monthly Review), a book which deftly tracks contemporary U.S. efforts to undermine the Chávez government in Venezuela. I immediately received a poorly-conceived email from one Arthur Edelstein, accusing me of libelous statements for merely summarizing Golinger's well-documented findings. This unsubstantiated claim would be followed by a complaint (and veiled threat) from Gene Sharp, founder and "senior scholar" at the AEI. I attach the email in full below with errors intact. The letter speaks for itself, but it's worth quickly clarifying the two central points in question:
Firstly, Golinger's claim that the AEI has received funding from the U.S. government. Sharp is at pains to deny this below, but would no doubt concede that the Institution has received funds from both the National Endowment for Democracy (NED) and the International Republican Institute (IRI). These funding sources are reported in AEI's own annual funding statements. It is only through the worst of bad faith that one could claim that these are not in essence institutions pertaining to the U.S. government, since their formally-private status does little to hide the fact that they were both created by the U.S. Congress in 1983 to support Reagan's covert wars. Both, moreover, have been shown (e.g. in Golinger's first book, The Chávez Code) to have directly financed the coup-mongers among the Venezuelan opposition.
Secondly, Golinger's claim that AEI was linked to Venezuelans who were plotting to assassinate Chávez. In his letter below, Sharp quarrels with the phrase "linked to," when this is in fact not "slippery" in the least, but rather the most precise description of the facts. The AEI did not actively participate in plotting to kill Chávez--it would be inaccurate to claim as much. Rather, Cuban-born far-right opposition leader Robert Alonso (brother of María "Conchita") boasted of having met directly with the AEI shortly before Colombian paramilitaries were discovered training at his estate in El Hatillo, a few short miles from Caracas. When interrogated, they admitted their mission was to kill Chávez.
More direct, however, was AEI's training offered to the Venezuelan opposition toward the formulation of what was called "Operation Guarimba" (brainchild of Alonso himself), a series of often-violent street blockades that resulted in several deaths. The Guarimba tactics of 2003-2004 have been more recently taken up by the opposition-controlled student movement during 2007. According to an analysis published by Strategic Forecasting (Stratfor), Venezuelan student leaders traveled to Belgrade in 2005 to meet representatives of the AEI-trained opposition movement OTPOR-CANVAS, before later traveling to Boston to consult directly with Gene Sharp himself. When these allegedly non-partisan students hit the streets in 2007, their logo was exactly the same as that used by OTPOR and which appears in AEI literature.
Nowhere does Sharp bother contesting these facts regarding AEI's role in Venezuela.
But it's worth pausing for a moment to address Sharp's claim that his organization operates on a "transpartisan" basis, that it is non-ideological, and that it is "neither pro-Chávez nor anti-Chávez." To understand the patent falseness of such claims, it is sufficient to cite the AEI's own annual report from the years 2000-2004, according to which Chávez "became increasingly authoritarian" after his initial election, his "popularity began to wane," and he "responded with violent repression" against opposition protestors.
Aside from the utter ridiculousness of these claims, there is no mention of the fact that the organizers of these same protests were the same ones who would participate in a violent and anti-democratic coup in April 2002. The valiant people of Caracas are currently celebrating the 6th anniversary of their popular revolutionary victory against these nefarious forces.
In this same report, moreover, it is admitted that Sharp himself met with Venezuelan opposition leaders as discussed above, and that AEI staffers Robert Helvy and Chris Miller held a "nine-day consultation" in 2003 with the same opposition, here described (in a clearly "partisan" manner) as "democratic" despite the fact that these were the very same people involved in and supportive of the coup a year earlier.
Despite Sharp's claims that his organization neither supports nor opposes Chávez, the AEI's own documents claim that "the objective of the consultation was to provide them with the capacity to develop a nonviolent strategy to restore democracy to Venezuela" (p. 21).
The AEI's own Robert Helvy--a retired U.S. Army colonel with a history of government employment, including at the Defense Intelligence Agency--puts this political agenda best when he expresses his initial relief upon discovering that the AEI wasn't all hippies and pacifism: "It is all about seizing political power or denying it to others" (Newsday, December 26th 1999, reprinted in the AEI's report for the years 1993-1999, p. 7). While Sharp presents this position in the letter below as in some way "deeper" than others, the transparent truth seems to be that it is far more superficial: politics are denied as a surface gesture, obscuring what is a clear political content.
Albert Einstein was clear about what his values were. He didn't hide behind the empty formalism of "nonviolence" as a replacement for political belief, but rather combined a socialist ethic with a clear preference for a non-violent world. The AEI would do well to follow this example, firstly by admitting that political values do indeed underlie their activities, and secondly by recognizing in all honesty that these values are quite different from those endorsed and espoused by Einstein himself.
Abstract nonviolence is a recipe for continued domination, for turning a blind eye to the violence that runs through the veins and capillaries of the empire. It is no substitute for the struggle for a truly peaceful world. As the unsurpassed saying goes, "No Justice, No Peace."
George Ciccariello-Maher is a Ph.D. candidate in political theory at UC Berkeley. He is currently writing a people's history of the Bolivarian Revolution, and can be reached at gjcm(at)berkeley.edu.
Dear George Ciccariello-Maher,
We have not met, and to the best of my knowledge we have not been in touch in any way. I note, however, that you are working toward a Ph.D. in political theory at Berkley. In the early 1960s I did similarly at Oxford.
I note, however, with considerable distress, and also concern for you, about your apparent lack of caution and credulity in concluding that Eva Golinger is correct in her accusations against the Albert Einstein Institution. She claims to show that the Albert Einstein Institution is "directly supported by the State Department (135), and linked to prior attempts to train Colombian paramilitaries to assassinate President Chávez (136-137)."
I am shocked that you apparently have in this case not exercised appropriate scholarly and political caution that would normally be expected of a Ph.D. candidate in political theory, by failing to check whether the accusations are accurate. You have committed both errors of fact and of logic. This action by you reflects badly on your credibility, as well as political judgment. This does not reflect well on your university, either.
Your wording in your article about Eva Golinger's book makes it clear that you accept her apparent false statements and you repeated them as true.
The gravity of your statements is not reduced by your using the slippery phrase "linked to."
The Albert Einstein Institution provides information and consultations about nonviolent alternatives to persons and groups, only when requested, and even to those that use violence and may do so in the future, as we have done with groups hostile to the Rangoon military dictatorship.
Neither the Albert Einstein Institution, nor we individually, are responsible for any violence that opponents of President Chávez might commit despite our efforts to inform them that nonviolent means of action exist that can be used in acute conflicts.
Only with greater knowledge of this nonviolent option is there a chance that such persons and groups might chose to adopt it in place of violence. If we had refused the request for a workshop for the Venezuelan resisters, some of them would possibly have concluded the "only" option to be another coup d'état, riots, assassinations, or even a foreign invasion, as in Iraq.
Unfortunately, you have now placed yourself among others that have attacked the Institution, its publications, or me personally, with whom I would have assumed that you had nothing in common. These include the military dictators of Burma (then called the SLORC) and the FSB (formerly the KGB) of Putin's Russia.
You find it distressing that some Venezuelans learned from the successful nonviolent undermining of the cruel Milosovic dictatorship of Serbia, where our writings on nonviolent struggle were influential. Would you have recommended that the dissident Venezuelans instead use violence?
I regret that Mr. Chávez, unfortunately, repeated similar accusations when he read in virtual quotations from the writings of Thierry Meyssan, also apparently without checking their accuracy. Please see our open letters to President Chávez and Thierry Meyssan on the AEI website, www.aeinstein.org
Neither the Institution nor I personally is a tool of, or apologists for, Unites States' government policies and actions. Many of these I personally find to be quite unacceptable. As a young man I did prison time for opposing US military policies.
The Albert Einstein Institution has never received funding, advice, suggestions, requests, or instructions from the State Department.
We have had nothing to do with, or knowledge of, any attempts to assassinate President Chávez or to train Colombian paramilitaries to do anything.
Our research and policy studies are "transpartisan," in the sense that we welcome interest in obtaining greater knowledge about nonviolent struggle from diverse persons and groups across most of the political spectrum, except fascism. The Albert Einstein Institution is concerned about the problems of war, dictatorship, oppression, and genocide.
We have writings about the relevance of nonviolent struggle for all of these. You will note in my open letter to President Chávez that I called his attention, if he anticipates a coup d'état, to our publication "The Anti-Coup" on our website, www.aeinstein.org To my knowledge this is the only program in existence for deterring and defeating coups d'état from any source. We also have programs for resisting invasions and occupations that were used in Estonia, Latvia, and Lithuania in 1991.
We are in no way ideological. We do not participate in ideological campaigning. We are neither pro-Chávez nor anti-Chávez. We operate on what we regard as a deeper level. We focus on the technique of nonviolent action as a substitute for both violence and passivity. Nonviolent struggle has political consequences, principally through empowering people.
In addition to research and policy studies, we prepare and provide, when able, educational information about nonviolent conflicts to groups engaged in conflicts. We do not campaign or participate in on-going conflicts on any side. We do not give advice on what any side should do in a specific conflict.
You have a choice. You can reaffirm your own and Ms. Golinger's false accusations, or you can personally retract and correct your own false statements and strongly urge CounterPunch to publish your corrections prominently. The latter will help to improve your credibility.
I look forward to learning what corrective action you are taking.
Sincerely,Gene SharpSenior Scholar
CC: Jeffrey St. Clair, Alexander Cockburn
Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire. Media gerrilla,Bush, USA, nyliberalism, neocons, liberaler, bubbla, skojare, nyliberal, Argentina, Latin America, diktatur, höger, Mexiko, Venezuela, maffia, skojare, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Bus,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire.
Sunday, 20 April 2008
Plan Jugoslavien för Latin Amerika och SATO- Southern Atlantic Organisation
Plan Jugoslavien för Latin Amerika och SATO- Southern Atlantic Organisation
Washington har börjat sedan några år tillbaka att medvetet planera och agera med politiska och ekonomiska medel för att främja en desintegrationsprocess i Latin Amerika. Strategin liknar den som ledde till desintegrationen av förre detta Jugoslavien där de lyckades stycka federationen i en mäng lilliput länder som lätt kan styras.
Efter att ha misslyckats med valsmanipulation och igångsättande av väpnade uppror mot valda regeringar satsar USA stort på separatistiska rörelser i de länder där dem har förlorat inflytande: Venezuela, Ecuador, Bolivia, mm.
Det senaste försöket att sätta stopp till en begynnande fredsprocess i Colombia genom att döda huvudförhandlare från FARC måste sättas i detta sammanhang. För USA innebär fred i Colombia att de förlorar en viktig ”argument” för att behålla baser i landet och det stöd som de ger till deras allierade i landet. Det är ingen hemlighet idag att den s.k. Plan Colombia har för syfte den de facto militära ockupationen av landet för att etablera ett brohuvud till övriga Latin Amerika. Venezuela är ett högt prioriterat mål. Ecuador kan anses vara ett sekundärt mål. Andra länder som är i agenda är Bolivia och Paraguay. Paraguay är särskilt viktigt för de amerikanska strategerna för det ligger i mitten av kontinenten och därifrån kan de lansera straffspeditioner mot Bolivia, Argentina, och Brasilien. USA har redan etablerat en militär bas i landet men om vänster kandidaten vinner i helgen kommer dem troligen att få lämna landet.
I Dominikanska Republikens Rio konferens lydde USA ett stort nederlag när alla länder i regionen stödde Ecuador och fördömde Colombia för att ha kränkt Ecuadors suveränitet samt de förkastade Bushs doktrinen av ”preventivt krig” i regionen. Den incidenten (som hade stött av USA) blev istället ett fullständigt nederlag för Washington som planerade att utvidga konflikten till Venezuela (den huvudsakliga fienden) och starta ett proxykrig mellan Colombia och Venezuela i syfte att återta kontroll över Venezuelas olja och ta bort den ”negativa inflyttande” presidenten Hugo Chavez har på resten av kontinenten.
I detta sammanhang måste också sättas stödet för den separatistiska rörelsen i delstaten Zulia, i norrvästra Venezuela, som har stora oljefält och en lång gräns mot Colombia. USA: s tidigare ambassadör i Venezuela talade redan 2005 om ”den fria republiken Zulia” och dollarna har flutit in i delstaten från organisationer som NED, Freedom House, USAID, Republikanska Institutet, Rapporter utan gränser, mm Alla organisationer som med täckmantel att främja demokrati driver USA utrikespolitik och strategiska agenda (dessa organisationer har systerorganisationer också i Sverige, den mest kända är den pseudoliberala SILC som lyder slaviskt USA: s direktiv i utrikespolitiska frågor).
Allt eftersom integrationsprocessen går vidare i Latin Amerika måste vi förvänta oss att se ännu mer aktiva försök från grannen i Norr för att stoppa, sabotera och underminera alla avtal och projekt som syftar till den ekonomiska, politiska och militära alliansen av länderna på kontinenten.
Viktiga händelser i integrationsprocessen har skett under sena 2007 och början av 2008. ALBA (den Bolivarianska Alternativet för Amerika) har fördjupats med skapande en av en egen utvecklingsbank, startande av raffinaderiet på Kuba, handelsavtal mellan Nicaragua, Kuba, Venezuela och Bolivia och förslaget att bilda en militärallians.
Mellan Venezuela, Argentina och Brasilien fortsätter den ekonomiska integrationen och sist kom förslaget från president Lula Da Silva till Chavez av att bilda en militär allians för att försvara Amazonas rikedomar mot utländska inkräktare. Det är början på något helt nytt i regionen. Man behöver inte vara särskilt observant för att se vad den amerikanska agendan för regionen är och ledare i regionen börja lägga åt sidan mindre skillnader för att istället se de gemensamma intressena. I går verkade som det ”strategiska samarbetet” kom ett steg närmare när Brasiliens försvarsminister besökte Venezuela och utryckte sin stödd till ”säkerhetssamarbete” i ett slag Södra Atlantens Förvarsalliansen (OTAS).
Den kommande år kommer att bli intressant eftersom en ny administration tar över i Vita Huset. MacCain är helt inriktat på att stanna i Irak i ”hundra år” och med Pakistan och Afghanistan som blir värre för varje dag skulle han säkert snart sitta fast i ett kostsam och blodig krig mot miljoner muslimer. Clinton vill dra så småningom trupperna men hon kommer att behålla en permanent kontingent på plats på uppemot 30 000 soldater och lika många i de privata hjälptrupperna. Hon skulle säkert inte tveka om att gå till anfall mot Iran, Pakistan om läget skulle förvärras. I båda fall skulle USA med allt säkerhet sitta i klistret för ett bra tag framöver.
Barack Obama har sagt att han vill prata med alla inklusive Kubas, Venezuelas och Irans regeringar och det låter än så länge som han är den mist kåte på att starta nya äventyr med pistolen i högsta hugg. Dessutom vill han ha en snabb reträtt från Irak. Jag ser som mycket osannolik att det militära och det ekonomiska etablissemanget i Washington tillåter honom att dra trupperna i den omfattning han säger sig vilja ha. Hur som helst en viss tillbakadrag lär ske om han vinner.
Utifrån detta och med Latin Amerika i perspektivet kan man säga att med MacCain eller Clinton är det osannolikt att en militär aktion mot Latin Amerika kan ske i nuvarande läget. De har helt enkelt inte råd. De har Inga pengar och inte tillräckligt med personal. Redan nu erbjuder dem uppehållstillstånd till de illegala invandrare som tar värvning, de flesta fattiga mexikaner. Det kan fungera om det irakiska motståndet inte tillfogar så stora förluster men om förlusterna ökar är det troligt att t.o.m. fattiga mexikaner blir ovilliga att riskera liv och lem.
MacCain eller Clinton skulle dock fortsätta att stödja antidemokratiska krafter i regionen och konspirera för antigen besegra de valda regeringar i valurnorna eller främja separatismen samt jobba globalt för att isolera och förtala de regeringar som ”hotar USA: s intresse”. Om USA drar sig överhuvudtaget från Irak och mellanöster finns en reell risk att de vänder sig till vad de kan betrakta som ett lättare byte: Latin Amerika. I det perspektivet är Obama den mest farliga ty han skulle ”befria resurser” som kan användas mot Latin Amerika.
Åt andra sidan kommer han att minst sagt ha ett helvete med en ekonomi på fall och med krav från de sociala rörelserna på förändring. Den ekonomiska krisen som kommer att förvärras ytterligare under sommaren 2008 och sträcka sig några år framåt kommer att innebära att USA helt enkelt inte ha resurser för att driva något krig. Det är mycket sannolikt att de utländska långivarna som hittills har finansierat USA: s supermakt status inte vill förlora mer pengar och med dollar status som internationell valuta allvarigt skadad finns ingen utväg för att spendera pengar man inte har.
Den slutgiltiga kraschen av det nyliberala experimentet kan ge regionen en andrum. Dessutom kommer de länderna som har drivit längst experimentet att följa USA i avgrunden: Chile, Colombia, Brasilien, Peru, Mexiko, mm viket kommer troligen att innebära en kollaps för Amerikas bundsförvanter i regioner när folk ger sig ut på gatorna för att kräva mat på bordet.
Trots detta kan strategerna i Washington lista ut att en väg för att behålla en viss ekonomisk styrka och försäkra sig om sina behov av råvaror och energi är att satsa på Latin Amerika och då kan en tillbakadragande från Irak vara ytterst lämpligt från deras perspektiv.
Det är mycket möjligt att Lula och Chavez har diskuterat detta scenario och därför vandrar dem vidare mot en militär allians. Om de två länder lyckas förena sina styrkor kommer med allt sannolikhet andra länder att följa efter och då blir bilden ännu negativare för Washington.
Dessutom har Chavez ett stort stöd bland befolkningen i regionen och att attackera Venezuela skulle vara mycket värre än att attackera Kuba som i och för sig skulle vara mycket problematisk för de amerikanska relationerna med kontinenten. De kan räkna med brända ambassader i hela regionen och med massiva protester som till slut kan bringa på fall deras ljumma allierade i Chile, Colombia, Peru, Mexiko och de små staterna i central Amerika. En intervention skulle förena nationalistiska krafter med de vänsterkrafterna som sitter i regeringen idag.
En öppen intervention är därför ytterst osannolikt utan de kommer att använda sig om väl beprövade metoder i den förflutna kryddad med nya påhitt från erfarenheterna i Öster Europa och förre detta Jugoslavien. Därför borde regeringar i regionen i första hand neutralisera de femtekolumnister som verkar i Venezuela, Ecuador, Bolivia, Argentina, Brasilien, Kuba och på andra ställen. Amerikanerna använder sig av dessa krafter i första hand för driva sin politik och skydda ”sina intressen” i regionen.
De nationalistiska och vänsterregeringar i regionen förbereder sig därför för att driva detta krig på den mediala, propagandistiska och ekonomiska planen första hand men viss beredskap för en militär intervention och enligt dem, följande kontinentala gerillakrig som skulle göra Irak till en lekstuga.
Den kommande sammandrabbningen ska ske på den globala media landskapet och i varje tidningen, blogg, webbsajt eller forum runt om i världen där de mediala resurser som USA tillfogar plus deras allierade i Väst kommer att driva en desinformation och förtal kampanj av stora format. Mot dem står de sociala rörelser i Amerika, Latin Amerika, Europa och mellanöster samt troligen de officiella Kinesiska och indiska statskontrollerade medier (som är utsatta ju för samma strategiska försök till politisk och ekonomisk desintegration).
Tusentals bloggare och webbsidor driver redan en motattack mot de stora mediekoncernerna som står under ledningen av strategerna i Washington. Nu krävs större samordning och vakenhet. Ett steg i den riktningen togs för några veckor sedan i Venezuela när journalister från elva länder i regionen samlades för att diskutera hur man ska motverka det de kallade ”den mediala terrorismen” som USA och sina allierade i Europa driver mot de valda regeringarna på kontinenten.
Just nu är läget allvarigt i Bolivia där separatisterna i provinsen Santa Cruz, den rikaste provinsen med stora naturresurser, ska genomföra en dyr, olaglig och icke-konstitutionell folkomröstning om självständighet från La Paz. Det här försöket att destabilisera landet stöds öppen från USA som har placerat som f.d. ambassadör i Kosovo som USA: s representant i landet! Regeringen har gjort klart att folkomröstningen ska betraktas endast som en mycket dyr opinionsundersökning utan några som helst lagliga grunder eller förpliktelser och då är läget lagt för en konfrontation.
De amerikanska staterna organisation har försökt medla i konflikten med utan resultat hittills men allt tyder på att inget land i regionen skulle acceptera att Bolivia faller samman (med undantag naturligtvis av Colombia) vilket i sin tur ökar avståndet från det nordamerikanska synsättet. Det skulle räcka att Bolivias regering begär militär bistånd från andra länder i regionen för att USA skulle skicka sitt ”bistånd” till separatisterna eller omvänd och då har vi ett nytt stort krig på gång. Ett mycket stort krig som skulle påskynda USA:s väg mot avgrunden. En väg som de syns redan ha biträtt och som därmed inte bekymra dem nämnvärt. Det är i detta perspektiv som SATO verkar på väg att födas, snarare än vad Chavez hade någonsin våga drömma. Newtons lag gäller fortfarande och inte bara i fysiken: Varje kraft i en riktning föder en motsatt och lika stor motkraft.
Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, Bolivia, Evo Morales, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire. Media gerrilla, Latino america, iberoamerica, Chevez, golpe del 11A, 13 A, Imperialismo, neoliberalismo, Grupo Bolivariano, revolución Bolivariana, Bolivar.
Washington har börjat sedan några år tillbaka att medvetet planera och agera med politiska och ekonomiska medel för att främja en desintegrationsprocess i Latin Amerika. Strategin liknar den som ledde till desintegrationen av förre detta Jugoslavien där de lyckades stycka federationen i en mäng lilliput länder som lätt kan styras.
Efter att ha misslyckats med valsmanipulation och igångsättande av väpnade uppror mot valda regeringar satsar USA stort på separatistiska rörelser i de länder där dem har förlorat inflytande: Venezuela, Ecuador, Bolivia, mm.
Det senaste försöket att sätta stopp till en begynnande fredsprocess i Colombia genom att döda huvudförhandlare från FARC måste sättas i detta sammanhang. För USA innebär fred i Colombia att de förlorar en viktig ”argument” för att behålla baser i landet och det stöd som de ger till deras allierade i landet. Det är ingen hemlighet idag att den s.k. Plan Colombia har för syfte den de facto militära ockupationen av landet för att etablera ett brohuvud till övriga Latin Amerika. Venezuela är ett högt prioriterat mål. Ecuador kan anses vara ett sekundärt mål. Andra länder som är i agenda är Bolivia och Paraguay. Paraguay är särskilt viktigt för de amerikanska strategerna för det ligger i mitten av kontinenten och därifrån kan de lansera straffspeditioner mot Bolivia, Argentina, och Brasilien. USA har redan etablerat en militär bas i landet men om vänster kandidaten vinner i helgen kommer dem troligen att få lämna landet.
I Dominikanska Republikens Rio konferens lydde USA ett stort nederlag när alla länder i regionen stödde Ecuador och fördömde Colombia för att ha kränkt Ecuadors suveränitet samt de förkastade Bushs doktrinen av ”preventivt krig” i regionen. Den incidenten (som hade stött av USA) blev istället ett fullständigt nederlag för Washington som planerade att utvidga konflikten till Venezuela (den huvudsakliga fienden) och starta ett proxykrig mellan Colombia och Venezuela i syfte att återta kontroll över Venezuelas olja och ta bort den ”negativa inflyttande” presidenten Hugo Chavez har på resten av kontinenten.
I detta sammanhang måste också sättas stödet för den separatistiska rörelsen i delstaten Zulia, i norrvästra Venezuela, som har stora oljefält och en lång gräns mot Colombia. USA: s tidigare ambassadör i Venezuela talade redan 2005 om ”den fria republiken Zulia” och dollarna har flutit in i delstaten från organisationer som NED, Freedom House, USAID, Republikanska Institutet, Rapporter utan gränser, mm Alla organisationer som med täckmantel att främja demokrati driver USA utrikespolitik och strategiska agenda (dessa organisationer har systerorganisationer också i Sverige, den mest kända är den pseudoliberala SILC som lyder slaviskt USA: s direktiv i utrikespolitiska frågor).
Allt eftersom integrationsprocessen går vidare i Latin Amerika måste vi förvänta oss att se ännu mer aktiva försök från grannen i Norr för att stoppa, sabotera och underminera alla avtal och projekt som syftar till den ekonomiska, politiska och militära alliansen av länderna på kontinenten.
Viktiga händelser i integrationsprocessen har skett under sena 2007 och början av 2008. ALBA (den Bolivarianska Alternativet för Amerika) har fördjupats med skapande en av en egen utvecklingsbank, startande av raffinaderiet på Kuba, handelsavtal mellan Nicaragua, Kuba, Venezuela och Bolivia och förslaget att bilda en militärallians.
Mellan Venezuela, Argentina och Brasilien fortsätter den ekonomiska integrationen och sist kom förslaget från president Lula Da Silva till Chavez av att bilda en militär allians för att försvara Amazonas rikedomar mot utländska inkräktare. Det är början på något helt nytt i regionen. Man behöver inte vara särskilt observant för att se vad den amerikanska agendan för regionen är och ledare i regionen börja lägga åt sidan mindre skillnader för att istället se de gemensamma intressena. I går verkade som det ”strategiska samarbetet” kom ett steg närmare när Brasiliens försvarsminister besökte Venezuela och utryckte sin stödd till ”säkerhetssamarbete” i ett slag Södra Atlantens Förvarsalliansen (OTAS).
Den kommande år kommer att bli intressant eftersom en ny administration tar över i Vita Huset. MacCain är helt inriktat på att stanna i Irak i ”hundra år” och med Pakistan och Afghanistan som blir värre för varje dag skulle han säkert snart sitta fast i ett kostsam och blodig krig mot miljoner muslimer. Clinton vill dra så småningom trupperna men hon kommer att behålla en permanent kontingent på plats på uppemot 30 000 soldater och lika många i de privata hjälptrupperna. Hon skulle säkert inte tveka om att gå till anfall mot Iran, Pakistan om läget skulle förvärras. I båda fall skulle USA med allt säkerhet sitta i klistret för ett bra tag framöver.
Barack Obama har sagt att han vill prata med alla inklusive Kubas, Venezuelas och Irans regeringar och det låter än så länge som han är den mist kåte på att starta nya äventyr med pistolen i högsta hugg. Dessutom vill han ha en snabb reträtt från Irak. Jag ser som mycket osannolik att det militära och det ekonomiska etablissemanget i Washington tillåter honom att dra trupperna i den omfattning han säger sig vilja ha. Hur som helst en viss tillbakadrag lär ske om han vinner.
Utifrån detta och med Latin Amerika i perspektivet kan man säga att med MacCain eller Clinton är det osannolikt att en militär aktion mot Latin Amerika kan ske i nuvarande läget. De har helt enkelt inte råd. De har Inga pengar och inte tillräckligt med personal. Redan nu erbjuder dem uppehållstillstånd till de illegala invandrare som tar värvning, de flesta fattiga mexikaner. Det kan fungera om det irakiska motståndet inte tillfogar så stora förluster men om förlusterna ökar är det troligt att t.o.m. fattiga mexikaner blir ovilliga att riskera liv och lem.
MacCain eller Clinton skulle dock fortsätta att stödja antidemokratiska krafter i regionen och konspirera för antigen besegra de valda regeringar i valurnorna eller främja separatismen samt jobba globalt för att isolera och förtala de regeringar som ”hotar USA: s intresse”. Om USA drar sig överhuvudtaget från Irak och mellanöster finns en reell risk att de vänder sig till vad de kan betrakta som ett lättare byte: Latin Amerika. I det perspektivet är Obama den mest farliga ty han skulle ”befria resurser” som kan användas mot Latin Amerika.
Åt andra sidan kommer han att minst sagt ha ett helvete med en ekonomi på fall och med krav från de sociala rörelserna på förändring. Den ekonomiska krisen som kommer att förvärras ytterligare under sommaren 2008 och sträcka sig några år framåt kommer att innebära att USA helt enkelt inte ha resurser för att driva något krig. Det är mycket sannolikt att de utländska långivarna som hittills har finansierat USA: s supermakt status inte vill förlora mer pengar och med dollar status som internationell valuta allvarigt skadad finns ingen utväg för att spendera pengar man inte har.
Den slutgiltiga kraschen av det nyliberala experimentet kan ge regionen en andrum. Dessutom kommer de länderna som har drivit längst experimentet att följa USA i avgrunden: Chile, Colombia, Brasilien, Peru, Mexiko, mm viket kommer troligen att innebära en kollaps för Amerikas bundsförvanter i regioner när folk ger sig ut på gatorna för att kräva mat på bordet.
Trots detta kan strategerna i Washington lista ut att en väg för att behålla en viss ekonomisk styrka och försäkra sig om sina behov av råvaror och energi är att satsa på Latin Amerika och då kan en tillbakadragande från Irak vara ytterst lämpligt från deras perspektiv.
Det är mycket möjligt att Lula och Chavez har diskuterat detta scenario och därför vandrar dem vidare mot en militär allians. Om de två länder lyckas förena sina styrkor kommer med allt sannolikhet andra länder att följa efter och då blir bilden ännu negativare för Washington.
Dessutom har Chavez ett stort stöd bland befolkningen i regionen och att attackera Venezuela skulle vara mycket värre än att attackera Kuba som i och för sig skulle vara mycket problematisk för de amerikanska relationerna med kontinenten. De kan räkna med brända ambassader i hela regionen och med massiva protester som till slut kan bringa på fall deras ljumma allierade i Chile, Colombia, Peru, Mexiko och de små staterna i central Amerika. En intervention skulle förena nationalistiska krafter med de vänsterkrafterna som sitter i regeringen idag.
En öppen intervention är därför ytterst osannolikt utan de kommer att använda sig om väl beprövade metoder i den förflutna kryddad med nya påhitt från erfarenheterna i Öster Europa och förre detta Jugoslavien. Därför borde regeringar i regionen i första hand neutralisera de femtekolumnister som verkar i Venezuela, Ecuador, Bolivia, Argentina, Brasilien, Kuba och på andra ställen. Amerikanerna använder sig av dessa krafter i första hand för driva sin politik och skydda ”sina intressen” i regionen.
De nationalistiska och vänsterregeringar i regionen förbereder sig därför för att driva detta krig på den mediala, propagandistiska och ekonomiska planen första hand men viss beredskap för en militär intervention och enligt dem, följande kontinentala gerillakrig som skulle göra Irak till en lekstuga.
Den kommande sammandrabbningen ska ske på den globala media landskapet och i varje tidningen, blogg, webbsajt eller forum runt om i världen där de mediala resurser som USA tillfogar plus deras allierade i Väst kommer att driva en desinformation och förtal kampanj av stora format. Mot dem står de sociala rörelser i Amerika, Latin Amerika, Europa och mellanöster samt troligen de officiella Kinesiska och indiska statskontrollerade medier (som är utsatta ju för samma strategiska försök till politisk och ekonomisk desintegration).
Tusentals bloggare och webbsidor driver redan en motattack mot de stora mediekoncernerna som står under ledningen av strategerna i Washington. Nu krävs större samordning och vakenhet. Ett steg i den riktningen togs för några veckor sedan i Venezuela när journalister från elva länder i regionen samlades för att diskutera hur man ska motverka det de kallade ”den mediala terrorismen” som USA och sina allierade i Europa driver mot de valda regeringarna på kontinenten.
Just nu är läget allvarigt i Bolivia där separatisterna i provinsen Santa Cruz, den rikaste provinsen med stora naturresurser, ska genomföra en dyr, olaglig och icke-konstitutionell folkomröstning om självständighet från La Paz. Det här försöket att destabilisera landet stöds öppen från USA som har placerat som f.d. ambassadör i Kosovo som USA: s representant i landet! Regeringen har gjort klart att folkomröstningen ska betraktas endast som en mycket dyr opinionsundersökning utan några som helst lagliga grunder eller förpliktelser och då är läget lagt för en konfrontation.
De amerikanska staterna organisation har försökt medla i konflikten med utan resultat hittills men allt tyder på att inget land i regionen skulle acceptera att Bolivia faller samman (med undantag naturligtvis av Colombia) vilket i sin tur ökar avståndet från det nordamerikanska synsättet. Det skulle räcka att Bolivias regering begär militär bistånd från andra länder i regionen för att USA skulle skicka sitt ”bistånd” till separatisterna eller omvänd och då har vi ett nytt stort krig på gång. Ett mycket stort krig som skulle påskynda USA:s väg mot avgrunden. En väg som de syns redan ha biträtt och som därmed inte bekymra dem nämnvärt. Det är i detta perspektiv som SATO verkar på väg att födas, snarare än vad Chavez hade någonsin våga drömma. Newtons lag gäller fortfarande och inte bara i fysiken: Varje kraft i en riktning föder en motsatt och lika stor motkraft.
Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, Bolivia, Evo Morales, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire. Media gerrilla, Latino america, iberoamerica, Chevez, golpe del 11A, 13 A, Imperialismo, neoliberalismo, Grupo Bolivariano, revolución Bolivariana, Bolivar.
Subscribe to:
Posts (Atom)